Recensioner Natt

 Fem recensioner och länk till artikel i NWT…

Norrköpings tidningar

En förnyelse av det schablonartade

Det händer inte allt för ofta att den samtida lyrikutgivningen förvånar mig. Allt som oftast blir det positioneringar, omtagningar, variationer på ett givet tema. Det är dock undantagen som gör det dagliga läsandet spännande.

Susanne Halvardsson är en ny bekantskap för mig; även om det nu är hennes fjärde diktsamling som jag har fått möjlighet att läsa. Hon debuterade 2004 och är bosatt i Stockholm. Vad är det då som är så anmärkningsvärt med hennes samling Natt?

Ja. Inte är det valet av tema som vi kan se sträcka sig tillbaka i tiden till de första berättande dikterna; inte heller är det formen som enklast kan beskrivas som en slags koncentrerad centrallyrik. Det är snarare i förnyelsen av det redan schablonartade som den stora spänningen finns; i förmågan att skapa en ny bottensats:

”En stig rullas in i natten som vissna blad av guldmosaik/dess ljus lockar dig att bli kvar/i dimman vid den svarta floden.”

Hon skriver närapå med en intuitiv känsla; det är i alla fall så dikterna framträder, som blixtbelysningar av en måhända banal scen:

”Det mörka instrumentet/var nära tystnaden/det gamla träet av långsam växt/av månförmörkelser och solförmörkelser/av avstannande/mot en punkt där rörelsen blev tystnadens ton/rå och enkel ogripbar/i övertonernas möten med det/som inte stördes av vindar.”

Diktsamlingen består av nio avdelningar som mer eller mindre anspelar på varandra och som varierar samma typer av basord. Det är en anmärkningsvärd samling, pregnant, fylld upp till brädden med destillerad livserfarenhet.

Det är väl på ett sätt typiskt att den inte utkommer på ett större förlag. Den kan enklast beställas genom Podium

Kristian Lundberg

 

Tidningen Kulturen

En palett av mörkrets färger

Beroende på perspektivval, kan tillvaron upplevas på oräkneliga sätt. Susanne Halvardsson har i sin fjärde diktsamling utgått ifrån en sorts variationer på ett tema – natt och mörker – i vilka det vilar så mycken skapad symbolik att dikterna riskerar att bli känslomässigt svåra att ta till sig. Å andra sidan föreligger en palett av mörkrets färger, som man nästan inte tror ska gå att uppbåda, och som sträcker sig efter den ständigt undflyende natten och fångar dess nyanser i ett fyrverkeri av bildskapande.

Istället för ett förklarande ljus finner man sig som läsare stå inför ett förklarande mörker, något som i och för sig inte är ovanligt i samband med poesi. En icke oväsentlig del av diktandets väsen ligger däri. Här tycks emellertid mörkret vara en fullkomligt integrerad del av tillvaron, inbyggd i människans relation till naturen, varandra och sig själva. Svårtolkade bilder blandas med andra, mer direkta, likt små världar av insikt, ibland min, ibland kanske någon annans.

Susanne Halvardssons främsta poetiska verktyg kan tveklöst sägas vara det sinnesanaloga i språket, vars främsta syfte ju är att hitta formuleringar som kan överraska men också ställa saker och ting i ett nytt sken. Och visst skiner det av skuggornas doft, måntårarna, natten som flyr, skogen som håller in all färg, den svarta muren som kommer. Rekommendationen från den här recensenten till läsaren är kort och gott att inte överdosera, utan läsa över tid, i koncentrerad dos. Dikterna kräver helt enkelt det – och förresten ska väl dikt aldrig läsas på något annat sätt!

Lars-Göran Söderberg

 

Dalarnas Tidningar

 Natt

Susanne Halvardsson, poet med ett förflutet i Ludvika, ger kurser i qigong och tai chi. Det hade en uppmärksam läsare kunnat gissa sig till efter att ha läst hennes dikter.
En spänstighet och en luftighet parat med haikuns målande stämningsskapande träder genast fram på dessa sidor. Dikterna har rymd och är fyllda med luft, det är poesi som underlättar andningen.
Temat för dikterna är natten. Ett närmast frenetiskt intresse av att måla fram en bild av och teckna nattens anatomi fyller bokens 140 sidor. Tonen må vara luftig, men de motsatta och stridiga elementen finns där.
Inledningsdikten skildrar en hårdhet och våldsamma, hetsiga rytmer. Diabas skulpterar fram natten, förser den med en tyngd och trummor bistår förvandlingen mellan dag och natt. Det är mäktigt och ett förväntansfullt och andäktigt tonfall följer. I natten finns hänryckning och dikterna söker sig fram till den befrielsen.
Bildspråket skiftar från djärva kompositioner som slår an direkt, men kräver en viss kontemplation för att sjunka in, till enkla och direkt korta stycken. Men även enkelheten kan vara bedräglig hos Halvardsson. En dikt kan utgöras av en till synes enkel mening som låser upp flera skikt:” Åter sluter natten in sitt mörka hjärta/dolt i rundgång”.
Faran och det oberäkneliga finns där, men även den framträder som en lockelse. Natten löser upp och befriar och blir samtidigt ett hot för den som inte vill ha upplösning. Mystik står mot rigiditet.
Tyngd, jord och sömn är nattliga kvaliteter som andas ro, men en viss negativ laddning finns där. I denna hyllning till den befriande natten ser vi hur den försvinner; natten är ljus och lätt. Men den låter sig aldrig tämjas, den är ingenting som vi kan bearbeta och forma, den är den grund varur vi kommer:

Bakom ögonlocken samlas det mildaste mörkret
en orubbad vila utan horisont
slår ut i obegriplig blom

Det kan hända att en viss anemi infinner sig, boken är förhållandevis lång och det här är inte dikter av kött och blod. Men den känslan är kortvarig; spänningen i natten som bryter ned alla barriärer tar genast överhanden.

Anders Lagerquist

 

BTJ Natt

”… Författaren undersöker med fri vers och noga avvägd språkform mörkrets förhållande till ljuset, och den rent kroppsliga upplevelsen av nattens substans, full av viskningar, rop eller tung tystnad. Det kolsvarta mörkret kan vara ogenomträngligt som diabas, eller massivt som en pyramid pressad mot jordens yta. Men det finns också ett skiftande dunkel som i drömmens flytande skuggor och dagrar. Det är en spännande gestaltning av det mytomspunna mörkrets magi, mångskiftande och förtätande. En spännande läsarupplevelse som öppnar nya perspektiv. Jan Ramstedt har gjort bokens vackra omslagsbild.”

 Anne Asplund

Biblioteket i fokus

Natt 

Att som poet ägna en hel samling åt att utforska natten är både modigt och riskfullt. Natten, liksom havet, har så länge det skrivits lyrik varit något av poesins mest omskrivna och symbolladdade ämnen. Risken att hamna på redan upptrampade stigar är stor och de egna associationer natten väcker hos en läsare är både många och personliga.

Så hur tacklar man då detta pregnanta ämne? Poeten Göran Palm valde i fråga om havet att totalt avdramatisera det hela genom att i dikten Havet kort konstatera att ”… Havet. Jaha. Det är som på Louvren”. Eller så kan man, som Halvardsson här gjort, öppna alla sinnen på vid gavel och förvandla intrycken till en mäktig upplevelse.
Susanne Halvardssons natt är allrådande, självklar och oövervinnlig. Den absorberar allt som utmanar och utan ansträngning innesluts alla försök till motstånd i dess oreflekterade mörker. Trots sin dominans är den tidsbegränsad och dagen måste länge bygga upp sin styrka i växter, färg och vind för att slutligen bryta igenom. Ändå dröjer sig natten kvar och upphäver alla ögats dimensioner och avstånd innan den backar tillbaka in i skuggorna, väl medveten om sin återkomst. I en odyssé uppdelad i nio faser lotsas läsaren genom en natt som trots sin svärta är varm och inbjudande. Med återkommande motiv och i korta strofer ringar Halvardsson in natten och dess essens. Lätt och flyktig men med ett osvikligt organiskt minne. En plats man gärna tillåter sig att gå vilse i.

Mattias Löv

—————————————————————————————————

Artikel i NWT i samband med ett framträdande på Värmländsk Bokmässa, Karlstad.
Läs här.

Annonser

Poesi